Hatar september!

Idag är det den sista augusti. Imorgon kommer september månad och min mest hatade månad på hela året. Varför? Allt som hände i september 2013, gör att jag önskar att denna månad har en dag och sen är den över.

Under dom senaste veckorna har det blivit ett par långa nätter med ingen sömn eller väldigt lite sömn. Ju närmare dagen D jag kommer ju värre verkar det bli. Förra året var vi tack och lov upptagna med att se till att huset skulle bli klart för oss att flytta in i igen. I år är det bara vardagslivet som rullar på. Och tankar.

Nu undrar säkert vissa av er vad som händer i september 2013. Jag skrev ett gäst blogginlägg på Davids blogg några dagar efter dagen D. Den berättar lite av vad som hände dom där dagarna i september. (Klicka här om ni vill läsa Davids blogg, Ungmorfar.)

Hej allihop,

Idag är det inte David som skriver utan hans fru, Maria. Sedan Davids sista inlägg har det hänt mycket och jag ska göra mitt bästa att berätta för er. Tyvärr har jag inte samma talang som David att skriva men ska göra mitt bästa.

Söndagen den 8 september vakna vi alla till en vanlig lugn söndag. David var lite bakis efter sin vanliga biljardlördag ute med en hederlig andra plats mot Pom. Amanda och David hade gått in i en pakt om att starta promenera igen och dom beslöt sig för att ta en promenad innan Jack skulle sova middag. Även Alicia följde med. Jag fixade för kommande skolveckan och Andrea förberedde sig för att åka och jobba.

Efter promenaden la sig David och titta på TVn och bara slöa. Jack vaknar upp och Amanda tar Jack och Alicia på en tur till stranden. Efter ett tag tröttnar David på TVn och går upp och lägger sig i sängen med musik och lite kort spel på phönen. Jag kommer upp och lägger mig bredvid och vi pratar lite om allt möjligt. Mitt i en mening blir David helt stel. Nu efteråt vet jag att han fick hjärtstillestånd. Men det vart totalt kaos. Lyckades ringa efter Amanda, Roh samt Brett. Kommande en och en halv timme var dom värsta i mitt liv. David kommer aldrig mer att finnas vid min sida. Han kommer aldrig mer att få oss att skratta. Där och då förändras mitt och barnens liv för alltid. Tack och lov kom Mr Stefan flygandes redan samma kväll.

Vi tog David till templet redan på måndagen. Vi fick tid att prata med honom, ta adjö och se till att han kom till ro.

Onsdagen den 11 september så kremerades David i templet med goda vänner runt sig. Senare på dagen hämtade vi hem David. Han finns nu här hemma med oss och vi har väntat på att familj och vänner ska hinna komma innan vi lägger David till hans sista vila i havet nu på onsdag.

Min mamma, Davids favorit svärmor, landade redan den 12:e, i tisdags landade Uncle Sam, i fredags landade min pappa och Monika, i lördags hämtade vi Davids pappa med hund, igår kom Davids storebror Robert och goda vän Björn, nu idag väntar vi in Davids lillasyster med man och barn, och till på onsdag kommer en annan god vän, Mr Perre och Miss Isabelle.

Jag vill tacka alla er som läst Davids blogg. Ni gjorde honom glad varje gång ni läste.

Tack till alla underbara vänner vi har runt om oss från när och fjärran! Era små hälsningar värmer att få, och veta att jag är inte ensam.

Jag kommer aldrig med ord kunna tacka dom som har funnits vid vår sida sedan första stund. Vill i alla fall skicka dom stort tack för att ni finns Stefan, Brett, Francesco, Jenny, Valentina, Party, Alek, Nick, Lina, Jakob, Roh och Bang Dedt!!!

Glöm aldrig att säga till dom som står er nära att ni älskar dom, ni kanske aldrig mer får chansen att säga det igen!

❤️ Älskar er Amanda, Andrea, Alicia och Jack! ❤️

Kram till er alla! // Maria

1376347_306333839504599_682534280_n

Min man gick bort i min armar. Mina barn såg sin pappa livlös. Hur får man bort den bilden från näthinnan? Går inte. Den sitter där för alltid. Kanske kommer den att bli svagare, men försvinna kommer den aldrig. Dagarna i templet fick vi möjligheten att “prata” med David. Mentalt prata. Det var något som vi alla kände kändes rätt på något konstigt sätt. Vi fick tid att ta adjö och säga allt vi ville ha sagt. Efter det fick David följa med “hem” till oss. Konstig känsla det också. Men vi kunde inte göra mer, då våra familjer och många vänner finns på andra sidan jorden. Vi inväntade alla som ville komma till oss och vi hade en fin ceremoni på stranden tillsammans med en munk. Körde ut med en vattenskoter på dom mest galnaste vågorna som existerar. Sa ett sista adjö innan David kom till sin sista vila ute i havet. Nu kan alla som vill säga hej till David, ta sig ut till en kust och doppa tårna i havet och säga “Hej!”.

1185792_302565629881420_1309203056_n

Allt detta skedde under en och samma månad, utdraget över hela månaden. Davids födelsedag är den sista september, så det är hela månaden, med minnen som kommer forsandes över en.

Kan inte säga att jag vill minnas dessa dagar, vill inte bli påmind av dessa dagar, vill bara leva dessa dagar. Gör allt jag kan för att ha en “vanlig” dag, utan alla hemska minnen som forsar igenom hela kroppen. Vill bara ha dagar med härliga minnen från den underbara man David var.

Med detta inlägg vill jag bara säga att september är en månad med tusen minnen, minnen som jag inte vill minnas. Jag saknar David varje dag. Varje dag jag slår upp mina ögon kommer saknaden. Men jag lever, Davids döttrar lever, Davids barnbarn lever. Vi måste fortsätta leva. Om jag verkar kall och inte visar min saknad på dessa hemska dagar i denna månad, så är det inte för att jag inte saknar David. Det är för att jag vill inte minnas allt hemskt som hände. Jag vill leva med alla härliga, galna stunder vi hade tillsammans. Jag vill vakna och känna att det är en bra dag, en bra dag att ta nya steg mot en oviss framtid, utan min David.

Som jag så många gånger tidigare har påpekat för alla som läser, glöm inte att säga till era nära och kära att ni älskar dom. Ni vet aldrig var morgondagen bär av och det kan vara försent.

Amanda, Andrea, Alicia, Jack, mamma, pappa, Monica och Micke, älskar Er alla till tusen och är så glad att ni är mina! Lev livet, mina vänner!

// Maria

P.S.

Till alla ni som SÅ gärna vill veta allt och lyssnar på snacket, till er vill jag bara säga; Jag lever, och lever efter omständigheterna ett bra liv. Jag står på mina två ben varje dag och gör saker jag vill göra. Undrar ni något om oss? Kom och fråga! 

D.S.

MyTaste

myTaste.se

4 kommentarer

  1. Kirsten
    31 augusti, 2015
    Svara

    Love you all! ❤❤❤❤❤❤❤

    • 2 september, 2015
      Svara

      Love you too mommy ❤️

  2. Karina
    1 september, 2015
    Svara

    hej Maria ?
    De är grymt Maria, förstår verkligen denna tunga månad då allt de tråkiga hände .
    Minns den dagen, den dagen då Julia kom till mig och undrade ”mamma vad har hänt David
    Tänker på dig , er ofta, förstår tomheten , men skönt ändå att veta att du har de dina fina omkring dig ?
    Hälsatjejerna Varma kramar Karina Å Julia

    • 2 september, 2015
      Svara

      Tack Karina för dina fina ord! ❤️
      Roligt att du tycker om min blogg. Och att du skriver en själv. Ska gå in och läsa. ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *